Blogg

Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat (1968) är en av Andrew Lloyd Webbers och Tim Rices första musikaler, skriven innan Jesus Christ Superstar (1970) och Evita (1976). Alla tre musikaler har en färgstark person i huvudrollen och saknar dialog – det sjungs och spelas från början till slut. Av de tre är Joseph den gladaste – det märks att den från början är skriven för att framföras på julavslutningar och liknande. Senare blev musikalen förlängd och nådde West End och Broadway men spelas alltjämt ofta av barn och ungdomsgrupper.

Berättelsen om Josef och hans syskon har återberättats i alla tider. I Sverige är det kanske Madickens och Lisabets lek i Astrid Lindgrens berättelse som är mest känd – ”liten fatig slav til salo” – då Lisabet hamnar i brunnen och köps av Abbe. Det Webber och Rice gör är också att leka, inte återberätta eller historiskt gestalta. Vi fortsätter leken och ser närmare på hur det blir när Dalamålare långt bak i tiden försöker illustrera de bibliska berättelserna utan att ha en aning om hur det kan ha sett ut, eller när Amerika förstorar och glammar till det Egyptiska.

Ett ”budskap”, något påklistrat, smyger sig fram här och där, om att hålla drömmen vid liv. I vilket fall har det varit min dröm att göra musikalen sedan jag som femtonåring såg den med glada amatörer i Växjö. Då var de medverkande vuxna, hos oss är det barn och ungdomar som gör allt på och bakom scenen. Det blir roligare, bättre. Vi vuxna i produktionen har samma uppgift som det gamla ångloket i Webbers Starlight Express (1984), som till Rusty säger att det går, du kan, om du vill. ”Only you have the power within you.” Rusty sjunger: ”I am the Starlight.” Så sant, vi har mer än femtio stjärnljus med oss.

MARTIN HELLSTRÖM

Svenska Kyrkan: Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat